Kritik från falsk användare på Facebook

Det här är smått komiskt.

Häromdagen fick Jurisjtouren en kritisk kommentar på sin Facebook-sida. Av ett troll. Ett troll är en användare på internet som agerar under falsk identitet enbart för att provocera och kritisera (läs gärna ett av mina tidigare inlägg om trollning i samband med Haitikatastrofen).

Hur vet man då att det är ett troll?

1. Bilden föreställer inte Sebastian Lundgren

Aplay Kemal Atalan

Bilden föreställer inte Sebastian Lundgren utan den turkiske skådespelaren Alpay Kemal Atalan. Det kan man ta reda på genom att göra en omvänd bildsökning med hjälp av Tineye. Jag har tidigare använt Tineye för att avslöja en falsk användare med samma metod, läs mitt inlägg om Sebastian L på Reco. Och observera att "Sebastian L" på Reco förstås måste vara samma som "Sebastian Lundgren" på Facebook.  (Tack @nikkelin som gjorde bildkollen denna gång).

2. Osannolik ålder/namn/ort
Enligt profilen tog Sebastian Lundgren högskoleexamen 1997. Om han tog examen vid 23-27 års ålder betyder det att han är 36-40 år idag. I Sverige finns enligt Birthday.se bara tre personer i ungäfär rätt ålder med namnet Sebastian Lundgren. Två av dem har andra tilltalsnamn, Filip respektive David. Den som verkligen heter Sebastian Lundgren är en helt annan person. Genom hans hemort Hunnebostrand går han att hitta på Facebook. (Tack @pontuslof som gjorde denna koll).

3. Klassiska tecken på troll
Det finns mycket som kan peka på att en användare är ett troll. Konstiga användarnamn är klassiskt, till exempel förnamn och efternamn som ska läsas ihop som ett ord, som Ann Ahlsäck, eller namn på kända personer med tvivelaktig bakgrund som Christer Pettersson. Bilder på kraftigt överviktiga människor, missbildningar, eller kraftigt avvikande utseende förekommer också rätt ofta.

Ingen av dessa finns i det här fallet, möjligen med något undantag som jag dock inte kan bekräfta. Däremot finns andra tecken: Sebastian har själv bara 20 vänner, vilket avviker från normalanvändaren i hans åldersgrupp. Dessutom är hans vänner väldigt utspridda åldersmässigt, utbildningsmässigt och framförallt geografiskt. Normala användare är mer homogena. Flera av hans vänner har helt stängda profiler, vilket i helheltsbedömningen kan tyda på att de är troll, även om det inte behöver vara så i de enskilda fallen. De vänner som har öppna profiler har istället många tusen vänner, vilket tyder på att det är personer som inte har koll på sina vänner och som ett troll därför lätt kan lägga till.

Jag har tidigare avslöjat Sebastian L som troll på Reco.se.
Sorry "Sebastian", busted again. 

Mobbning på nätet: Hur gör du? Vad är det?

Mobbning som äger rum på nätet eller via mobiltelefoner kallas ibland för e-mobbning (eller ibland cybermobbning, nätmobbning, cyberbullying). Men mobbning är mobbning och kränkning är kränkning oavsett var det sker, så organisationer som till exempel Friends har börjat röra sig bort från den benämningen. I kommunikationen på nätet förekommer ibland kränkningar och mobbning, precis som det ibland förekommer i klassrummet eller på skolgården - men det är ingen speciell sorts mobbning.

Mobbning på nätet ska hanteras som all annan mobbning

Nätverket Friends, skriver så här i sin bok om mobbning på nätet:

Frågan du som vuxen bör ställa dig är om du i genrella termer också varnar barn och ungdomar i din närhet för skolgården? Säger du: "Skolgården är en farlig plats där man blir kränkt. Den bör du undvika."? Troligtvis inte. Om någon blir kränkt eller mobbad i skolan agerar du snarare som vuxen för att stoppa det inträffade. Du pratar troligtvis med barnet, kanske ringer till skolan, bestämmer tid för möte med rektor och lärare, begär att fler vuxna är ute på skolgården eller i korridorerna, kanske pratar med andra berörda föräldrar eller tar en dag där du följer med till skolan för att bilda dig en egen uppfattning."

Finns det några skillnader mellan mobbning på nätet och mobbning i andra sammanhang?

Alla områden där människor umgås skiljer sig lite från varandra: På skolgården, i klassrummet, på nätet, på idrottsföreningen.

• Mobbning på nätet kan fortsätta när den mobbade går hem från skolan. Det har alltid förekommit, men är svårare utanför nätet.
• Vid mobbning på nätet kan meddelanden och bilder skickas ut snabbare till många personer.
• Graden av anonymitet för den som mobbar kan vara högre än i andra sammanhang. De flesta sociala nätverk uppmuntrar att man använder ritkiga namn och i de allra flesta fall är det uppenbart för de inblandade vem som är vem. Men nätet ger möjlighet till större anonymitet än andra arenor.
• Spåren av mobbningen kan hänga kvar längre, eftersom meddelanden på internet i många fall ligger kvar under lång tid. Det innebär dock också att mobbningen blir lättare att bevisa och på så sätt lättare att ta tag i. Mobbning på nätet är lättare att dokumentera eftersom den lämnar spår i form av text och bilder.
• Mobbning på nätet sker mer offentligt, den kan ofta beskådas av utomstående vilket är ovanligt vid mobbning på andra platser. Det gör det lättare att upptäcka (under förutsättning att vuxenvärlden engagerar sig).

Vad gör du om du utsätts för mobbning på nätet?

1. Prata med en vuxen, till exempel en förälder, lärare, tränare eller någon annan du litar på.
2. Du kan också prata med Nätvandrarna eller Bris. 
3. Spara meddelanden, mail, postningar och sms som är hotfulla eller kränkande. Då blir det lättare att reda ut situationen. 

Vad kan du göra om du som vuxen upptäcker mobbning på nätet?

1. Var närvarande. Vuxen närvaro är alltid ett första steg och alltid det som kan lösa den akuta situationen. Skapa ett konto på den sajt där mobbningen sker, läs vad som skrivs och bilda dig en egen uppfattning om vad som hänt.
2. Om det är ditt barn som mobbar eller som blivit mobbad, så prata om det som hänt. Ha en respektfull, rak och öppen dialog.
3. Dokumentera det du ser genom att ta skärmdumpar* eller spara som pdf*. I de flesta fall låter mobbaren kränkande material ligga kvar (det är en del av mobbningen) men det kan försvinna lika snabbt som det kom upp.
4. Försök att reda ut vem eller vilka som ligger bakom. Om personenen är anonym kan du till exempel titta på vilka vänner personen har, vad personen skrivit tidigare eller söka efter personens alias på Google. Det finns alltid ledtrådar som pekar i en riktning (till exempel vilken klass personen går i) och andra ledtrådar som utesluter (till exempel vem personen inte är).
5. Prata med skolan och upprätta en plan gemensamt för hur ni ska gå tillväga. Vänd dig till klasslärare eller rektor. Upplever du att du inte får gehör ska du vända dig till utbildningsförvaltningen (för kommunala skolor) eller skolans styrelse (för friskolor). Behöver du ytterligare hjälp för att driva på ärendet kan du göra en anmälan hos Barn- och elevombudet, BEO.
6. Anmäl händelsen till webbplatsen där den äger rum. På Facebook kan till exempel man anmäla både personer och grupper. Förvänta dig dock inget direkt gensvar, den här typen av funktionalitet missbrukas så det ska oftast till flera anmälningar innan sajten agerar.
7. Om någon blivit utsatt för brott kan du göra en polisanmälan. 

* Skärmdump: Med Windows tryck på tangenten PrtSc, gå sedan till Word, PowerPoint eller Paint och välj menyn arkiv-klistra in. På Mac, tryck äpple-shift-3, en fil skapas då på skrivbordet. Spara som PDF: Om du har rätt programvara installerad, kan du välja "Spara som" och formatet PDF alternativt välja "Skriv ut" och välja PDF som skrivare.

Vidareläsning: Friends, Bris, Skolinspektionen, Medierådet, Kränkt.se, Surfa Lugnt med flera.
Exempel på mobbning på Facebook: En annan sida av mobbning på Facebook, Norrbottens Kurirsen, Sydsvenskan DN, SvD.

En annan sida av mobbning på Facebook

Idag har ytterligare ett fall av mobbing på Facebook avslöjats i media. Norrbottens-Kuriren skrev om en flicka som utsatts för mobbning på Facebook. Under dagen har artikeln följts upp i båda tryckta medier, på tv, och i bloggosfären. Det återkommande i denna berättelse, liksom i många tidigare, är att skulden i stor utsträckning läggs på Facebook - inte på de vuxna som borde ha ingripit; inte på skolan; inte på mobbarna själva.

Mobbning är förkastligt på alla sätt, oavsett var den sker. Men för att förhindra det måste man ta sig tid att förstå och sätta sig in i situationen. Skyller man situationen på Facebook eller internet så gör man fel. Det aktuella fallet från idag är tvärtom ett tydligt exempel på den positiva kraft som internet ofta har. 

Redan i det tredje inlägget i Facebook-gruppen tar någon avstånd från mobbningen. 

Därefter kommer några grovt kränkande inlägg upp under några dagar. De bemöts av personer som "gillar" påståendet eller som håller med i kommentarerna. 

Därefter följer en diskussion där ett flertal personer blandar sig i, men som främst är mellan initiativtagaren (en av dem) och den som utsatts för mobbningen. 

Efter detta tas gruppen i princip helt över av de som sätter sig emot smutskastningen.

Internet är inte problemet. Det är däremot ett problem att man skuldbelägger internet istället för att faktiskt ta tag i mobbningen. 

Forskningen är inte helt överens om hur man bäst förhindrar mobbning, men alla är överens om att de vuxnas tydliga ställningstagande och aktiva ingripande är avgörande. Det handlar om att visa vad som är okej och inte.

Det forskningen däremot är överens om är att tonåren handlar om att bryta regler för att ta sig in i vuxenvärlden. Ju mer reglerna tar fasta på att förhindra naturliga delar i ungas vardag, desto mindre kommer de att respekteras. Genom att lägga skulden på internet - eller helt förbjuda användning av till exempel Facebook - riskerar man att få motsatt effekt. Vuxenvärlden motsätter sig något som är en så grundläggande del av ungas vardag att de istället slår ifrån sig ännu mer. Förbud och missriktad skuldbeläggning grundas på rädsla, och det är helt fel sätt att bemöta mobbning!

NOT 1: Under dagen har gruppens medlemsantal minskat från 130 till 99.
NOT 2: Några tidningsartiklar nämner två grupper. Jag tar inte upp den andra, eftersom jag klassar den som trollning.

sverigedemokraterna.de mest intressanta inslaget hittills i valrörelsen på nätet

Sverigedemokraterna är duktiga på att synas på nätet, framförallt i sociala medier och kommentarsfält hos traditionella medier och bloggar. Så snart invandring eller brottslighet nämns på webben, så dyker det upp främlingsfientliga kommentarer med Sverigedemokrater som avsändare.

Som en motpol till detta finns www.sverigedemokraterna.de, alltså med tyska toppdomänen .de som ändelse. sverigedemokraterna.de vill utamana Sverigedemokraterna på webben genom att jobba aktivt med att få bra placeringar i sökmotorer. När man söker på "sverigedemokraterna" kommer kampanjsajten upp bland de första resultaten (i skrivande stund plats 2, precis under partiets egen webbplats).

Det är en otroligt lyckad kampanj (läs Nikkes analys!), med tanke på hur snabbt den rört sig uppåt i sökresultaten och det engagemang den väckt. Men det är också bitvis ett riskfyllt koncept. Tiotusentals webbplatser och bloggar har valt att länka till sverigedemokraterna.de, men några har också valt att ta avstånd på grund av riskerna eller för att man uppfattar det som cybersquatting. (Idag har den tidigare mycket kritiska internetsweden bytt sida.)

Varför jag stödjer sverigedemokraterna.de

1. Jag tycker att Sverigedemokraterna behöver få en motpol på webben. De är duktiga på att synas på bloggar och i kommentarsfält - sverigedemokraterna.de är en motpol som ökar synligheten för det motstånd som finns mot Sverigedemokraterna.
2. Jag har pratat med den som ligger bakom kampanjen och vet att det inte finns några avsikter att lura och inga dolda kopplingar till andra intressen. 
3. Det handlar inte om att sabotera eller försvåra för Sverigedemokraterna att bedriva sitt politiska arbete. Det handlar om att bedriva en kampanj för att skapa politisk debatt och ta avstånd från främlingsfientlighet. Alla kampanjer handlar om att synas, det är inget konstigt i att jobba med sökmotoroptimering för att åstadkomma det. 
4. Det finns sätt att minimera risken (som dock är en risk) med att domänen överlåts till Sverigedemokraterna vid ett eventuellt tvisteförfarande (läs Sverigedemokraternas pressmeddelande). Dessutom tycker jag inte utgången vid en domännamnstvist är helt given (av skäl som jag inte redovisar här). 
5. Det är en kampanj som uppmanar till att ta debatten med Sverigedemokraterna, inte till att försätta dem med munkavle eller försöka tysta ner dem. Så jag håller inte alls med om att det ytterligare förstärker deras "martyrskap". Sverigedemokraterna kan inte tystas ihjäl, det är en av de få saker jag håller med dem om.

Alltså: Stöd www.sverigedemokraterna.de. Skriv om kampanjen, ta ställning på din blogg, lägg ut knappen, bemöt deras kommentarer.

Varför är detta det mest intressanta inslaget hittills i valrörelsen på nätet?

Helt bortsett från sakfrågorna, så visar kampanjen makten i webben och sociala medier. På bara knappt en månad har sajten med en ensam upphovsman tagit sig upp till plats två på Google. På Google görs 75.000 sökningar varje månad på ordet "sverigedemokraterna". Det är det mest eftersökta partinamnet. Att ensam lyckas skapa engagemanget (först från rätt personer, sen från väldigt många) är imponerande! Och trots att alla etablerade partier gått kurs efter kurs efter kurs i sociala medier och obama-effekten, så är ingen ens i närheten av en sådan effekt.

Min egen YABA 2010

Idag annonserades vinnarna i YABA (Yet Another Blog Award). YABA arrangeras av webbyrån Daytona för att "uppmärksamma de bloggar som inspirerar oss mest inom marknadsföring, affärsutveckling och annat med digital anknytning".

Jag har inte haft nån blogroll på den här bloggen. Istället har jag aggregerat poster från de bloggar jag läser. Nu är det dags att utse de som får en fast plats i blogrollen istället. Här nedan är därför min egen Yaba 2010.

Gör din egen Yaba!

1. Bestäm 2-4 kategorier.
2. Gå igenom din Google Reader, Friendfeed, Feedburner, webbhistorik, blogroll etc. och placera bloggarna du läser i respektive kategori.
3. Utse en vinnare i varje kategori. Vad läser du oftast, vad kommenterar du oftast och vad är helt enkelt bäst?
4. Skicka länken till Din Yaba till mig (i en kommentar till det här inlägget, på Twitter eller på nåt annat sätt), så länkar jag till tillbaka till dig ;)

Min YABA 2010

 

Projektledning, IT-projekt, ledarskap

För att lyckas krävs ett mål, en plan och ledarskap. De här bloggarna ger verktygen och erfarenheten för att lyckas.

Vinnare, Sveriges bästa blogg:

• Erik Sjöberg, På tal om projekt...

Nominerade:

• Tobias Fors, Trying to Make Software Development Understandable 
• Ulrika Park, Projektledning och systemfilosofi 
• Raphael Sedin, Projektledare IT Bloggare 
• Charlotte Logra, Projektledning med affärsfokus
• Projektplatsen, Projektbloggen
• Lena Ahlström, Vinnande ledarskap
• Lars Hornborg, Ledarskap, förändring och personlig utveckling
• Per Vikström, @Internet
• Mats Henricsons blogg

Nätkultur och nätsamhället

En kultur är ett sammanhängande system av trosuppfattningar, beteenden och normer. Här är de bloggar som beskriver och diskuterar kulturen på och kring nätet.

Vinnare, Sveriges bästa blogg:

• Peter Forsman, Internet Sweden

Nominerade:

• Elza Dunkels, Nätkulturer
• Pontus Sundén, Lärande i vårt digitala samhälle
• Rättssocologiska enheten vid Lunds universitet, Cybernormer
• Vuxenkontraktet
• Marcin de Kaminski, Kring internet, nätkulturer och därtill relaterat
• Anders Millner, om nya medier, ny kultur
• Erik Johansson, Slowmove
• Waldemar Ingdahl
• Stefan Deak, strategi, affärsutveckling och kommunikation - online

Undvik Twitter Beefs: Ta ett andetag. Skriv sen.

Ett nytt bråk blossade upp på Twitter igår kväll. Under gårdagens beef skickades några hundra meddelanden, med mer och mer aggressivt tonläge, under loppet av några timmar. När det började lugna ner sig och nu i eftersnacket dagen efter, så tycker jag man kan fundera på varför detta uppstår? Och det är förstås sällan bara en parts fel när ett bråk uppstår, som @opassande konstaterade:

"@opassande: det är nog så att det krävs två för att dansa tango; det kan gå prestige i saker kvickt när man blir förbannad"

En tweet igår löd så här: "@nikkelin: Den som söker konflikt på Twitter kommer per automatik att hitta den. Kom ihåg att många som har funnits här i några år har skaffat vänner." Så är det, det uppstår alltid relationer och en jargong mellan de som umgåtts ett tag tillsammans. Så är det i alla nya sociala sammanhang och som ny på Twitter bör man ha viss förståelse för att de som är där känner varandra. På samma sätt som man kanske inte säger vad som helst på första firmafesten som nyanställd, så kan det vara klokt att tänka likadant på Twitter.

"@nikkelin: Vi har pratat, läst varandras bloggar, kommenterat, träffats afk och faktiskt lärt känna varandra."

Men å andra sidan går det ibland för långt. En annan tweet från igår var att "som ny kanske man ska ge fan i att jävlas med allt och alla". Det här tycker jag skapar en polarisering mellan "gamla" och "nya". Jag har hört många som inte använder Twitter för att de upplever det för mycket som en "sandlåda", för "snobbigt" eller för "instängt". Och det ligger kanske något i det. De mer erfarna användarna bör ha mer förståelse för att man lätt kan bli ganska utsatt på Twitter, framförallt om man är ny.

"@theamazinghanna: OK, vad jag vill säga är detta: det är lätt för ett elektroniskt forum att bli en småstad. Stöta ut den som är annorlunda eller tar plats."

Twitter är ett fantastiskt verktyg, och jag tycker att det är synd att inte ännu fler använder det. Tyvärr tror jag att tillväxten hämmas av att tonen kan vara avvisande och aggressiv, och det faktum att man ofta blir påhoppad från flera håll samtidigt.

Skriftlig kommunikation har generellt lite mindre informationskapacitet och innehåller till exempel färre ansiktsuttryck och andra ledtrådar till avsändarens intentioner. Och på Twitter med bara 140 tecken per meddelande blir det naturligtvis ännu tydligare. Så det gäller helt enkelt att vara extra noga med att vara saklig, inte avvisande och inte otrevlig. För alla parter.

@deeped: Ett tips - eftersom jag känner igen mig i din direkthet. Ta ett andetag. Skriv sen. 

Så här började gårdagens Twitterbråk... 

Jag ser ingen som helst anledning att hänga ut någon. Däremot kanske nån är intresserad av att se hur bråket utvecklades, så här är några highlights (långt ifrån fullständigt!) där jag har ersatt alla namn med bokstäver:

@a till @b: Jag noterar att du snart är ensam @Federley-supporter. Kom ihåg att släcka lyset i högerflygeln när du går. ;) 

@c till @a: Är ganska säker på att @federley har stöd av fler än @b. Det vore omöjligt att toppa en riksdagslista annars. 

@a till @c: @Federley är på 3:e plats i riksdagslistan Stockholm. Stockholmscentern har ungefär lika många medlemmar som Smurfbyn har smurfar. 

@c till @a: Och just därför bör han väl ha ett stort stöd? Om han nu lyckades få en tredjeplacering. Eller hur? 

@a till @c: Nej. 

@c till @a: Det du precis sa tyder på ologik från din sida. Jag låter bli att kommentera. 

@a till @c: Bra, din mamma tycker nog inte om att du sitter hemma och twittrar jämt. Varför inte gå ut och leka med kamraterna, om du har några? (till saken hör att c är väldigt ung, min anm.)

Bråket blåssar upp... 

@d till @a: att du hoppar på @c som du gör. "Varför inte gå ut och leka med kamraterna, om du har några?" Är det schysst? Och att du menar på att hans mamma inte tycker om att han sitter och twittrar, då jag vet att han har stort stöd från sina föräldrar. 

@e till @a: Men nu får du väl för fan lägga av @a! Det där var jävligt elakt! 

@a till @e: Du vet att jag är en stygg flicka, @e. En väldigt stygg flicka. Och du gillar det.

@e till @a: Stygg möjligen men inte nedlåtande elak mot personer som @c. Vad skulle du tycka om någon sa "men gå och måla naglarna" 

@a till @d: Återigen: vem är "c" och vet dina föräldrar om att du skriver en blogg om hur man crackar iPhones? Har inte tid med dig. 

@e till @a: ger du dig på @d nu också?! Nu får du fan skärpa dig! 

@f till @e: Grymt att du ryter till mot @a's enormt dumma påhopp på @c. Glad att nån står upp för ett sunt debattklimat. Heja! 

@a till @e: Du kan fortsätta att beskydda dina små efterblivna CUF:are hur mycket du vill. Silkeshandskar AV

@g till @a: Det känns lite 1999 att skriva på som om du har rabies. Kan du stå för allt du skriver afk? "efterblivna" är inte ok. 

Anklagas för att vara ett troll

@e till @a: du är ett troll. Sorry.

@h till @a: som har kommit ut som troll: Berätta mer. Du har en svårspårad historik vilket gör mig nyfiken. Vem är du? Finns du?  

@e till @a: du har inte möjligtvis använt lollis101@hotmail.com som mailadress genom åren? 

@h till @a: Jo du säger ju det så jag får ju tro dig. Vad hette du innan Johansson? 

@a till @h: Jag har alltid hetat Johansson. 

@h till @a: Spärrad identitet? Ville kolla om du var hel- eller halvtroll så jag letade Johansson född det datum man ser på Allabolag. 

@a till @h: Ja, jag har skyddad identitet. Not: du börjar bli lite creepy, tycker jag. 

Biter tillbaka

 

@a: Detta. Är. TWITTER. Och Twitter har en ny drottning. Om du inte gillar det, hitta något annat att lägga din tid på.

@a: Och jag skiter i "populär". "Populär" kan bita mig i arschlet. Jag skriver exakt vad som faller mig in. Twentyfour. Seven. Three. Sixtyfive.

@a: Jag är här. Jag är mig själv. Jag tänker aldrig ändra mig. Lev med det, eller klicka "unfollow". Ditt val.

@a: Och du, @deeped, kungen av de coola och balla och etablerade: lev i din lilla bubbelvärld, där du är trygg. Jag vill inte dela den.

Webbplatsen är död! Länge leve den sociala webben!

Ines Uusmann hade rätt: Internet var en fluga

"Internet är en fluga som kanske blåser förbi." Så sa Ines Uusmann, dåvarande Kommunikationsminister, enligt Svenska Dagbladet, 12 maj 1996.

Hon kanske hade rätt ändå. Internet är en fluga, något obeständigt som inte kommer att finnas kvar. Eller i alla fall internet som det sett ut under hela 2000-talet. De 10 senaste åren har varit webbplatsens decennium. Under 90-talet och några år in på 2000-talet skulle alla "finnas på nätet", det vill säga ha ett domännamn (helst .com eller .se) och en "hemsida". Man pratade om "vårt digitalt skyltfönster" och "vårt visitkort på nätet". Mest handlade det om att ha en plats för att dumpa lite säljmaterial och annat skräp. Sen växte hemsidan till en webbplats och webbplatsen växte till att kompletteras med kampanjsajter.

Webbplatsen är död! Länge leve den sociala webben!

2010-talet är den sociala webbens decennium. Det handlar mer om att finnas där andra finns, föra en konversation och skapa delaktighet, än om att bygga in sig på egna "platser". Kommunikation är något som sker gemensamt, då kan man inte tro att man ska sitta på sin kammare (webbplatsen) och hoppas att andra kommer dit och pratar. Man måste ut på torgen (den sociala webben) och prata med dem!

Inom två år kommer vi att se ett flertal företag utan webbplats. Inom fyra år kommer vi att se webbutiker utan egna sajter, försäljningen sker hos andra.

Så snälla, om ni tänkt lägga massa pengar på att bygga en ny sajt, tänk efter en gång till om det verkligen behövs. För tio år sen skulle alla lägga till sin domänadress i all sin kommunikation. Nu är det dags att börja ta bort den! Det har redan börjat, Absolut struntar till exempel i att ange sin klassiska adress och går istället direkt på Facebook:

Läs även: Wendelfalck: Tänk Webbnärvaro snarare än Webbsida och Digitala affärer.

Anonymitet är en mänsklig rättighet

Den senaste tiden har ett antal av internetsamhällets stora försvarare börjat byta sida och några av de gamla cyberpessimisterna har hakat på. Evgeny Morozov skriver till exempel att internet inte har bidragit till demokratiseringen i Iran, utan att regimen tvärtom har blivit mer auktoritär på grund av internet. Victor Galaz beskriver Morozovs argument i Svenska dagbladet. Diktaturen i Iran har begränsat möjligheterna till mobilisering, genom att övervaka trafiken på nätet och stänga av infrastrukturen. Men argumenten biter sig själva i svansen: Internet har alltså misslyckats för att det stängts av? 

Det har också diskuterats om anonyma kommentarer på bloggar och om hela bloggar som är anonyma. Att anonyma kommentarer får förbli anonyma är en viktig grundprincip som måste bevaras. Och väckarklockar, eller whistleblowers som det kallas på engelska, är en förutsättning för en fungerande demokrati. Man måste kunna uttrycka sina åsikter öppet, även om det finns vissa nackdelar. 

Internet bygger på öppenhet. 

Det ligger i den mänskliga naturen att vilja dela med sig av sin kunskap. Vi vill dela, vi vill bli sedda, vi vill bli förstådda, vi vill ha kunskap, vi vill skapa band till andra. Internet gör dessa saker möjliga genom att vem som helst kan publicera och ta del av information på ett helt annat sätt än tidigare.

Internet ger möjligheten för vem som helst att nå ut med sina åsikter. Utan att hindras av staten, utan att hindras av begränsade ekonomiska resurser, utan att hindras av tekniska begränsningar.

Internet måste vara öppet. Och i öppenheten ligger möjligheten att vara anonym. Många kanske helt enkelt inte vill att varje ställningstagande de gör ska vara offentligt. Inte för att de har något att dölja, utan för att vi alla har en integritet. Vissa berättar inte vad de röstar på, men kan ändå vilja delta i en politisk diskussion. Andra berättar inte om sitt sexliv, men ska ändå kunna diskutera sex med andra.

Man måste kunna uttrycka sina åsikter utan att oroa sig för motåtgärder. Politiska motståndare rapporterar om situationen i en diktatur; anställda avslöjar missförhållanden som ledningen skulle vilja hålla tyst om; de som utsatts för hot eller våld berättar om sina upplevelser.

"Everyone has the right to freedom of opinion and expression; this right includes freedom to hold opinions without interference and to seek, receive and impart information and ideas through any media and regardless of frontiers." (Article 19, The Universal Declaration of Human Rights)

"Envar har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet för envar att utan ingripanden hysa åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar och tankar genom varje slags uttrycksmedel och utan hänsyn till gränser." (Artikel 19, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna) 

"Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser." (Artikel 10, Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, PDF)

Internet är vårt viktigaste redskap för att uppnå artikel 19 i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna och artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna. Internet är den starkaste förändringskraften vi någonsin haft och kommer att fortsätta vara det de närmaste 30-40 åren. Internet är större än hjulet, penicillin och kullager. Internet förändrar vårt sätt att tänka och se på världen. Internet förändrar vårt sätt att göra affärer och vårt sätt att arbeta. Internet förändrar medielandskapet, vad vi ägnar vår tid åt, hur vi umgås. Internet förändrar våra mest primitiva drifter. Internet förändrar makten. Internet är Tillsammans. Internet är ett Samhälle. Internet är på Riktigt.

"The best weapon of a dictatorship is secrecy, but the best weapon of a democracy should be the weapon of openness." (Niels Bohr)

• Du har rätt att blogga anonymt
• Du har rätt att kommentera anonymt
• Du har rätt att tillåta anonyma kommentarer

Besök gärna Blue Ribbon Campaign for Free Speech Online

Nätkultur: Net Slackers, PK-Pretton, Troll och Jerks

Inte alls oväntat så känner sig väldigt många lurade efter att det framkom att en grupp på Facebook med rubriken "2kr per medlem till jordbävningsoffren i Haiti" inte alls var vad man förväntade sig. När gruppen hade över 200.000 medlemmar fick den plötsligt en vidrig bild på en död människa och en ny beskrivningstext som berättade att Svenska Nekrofilföreningen låg bakom. Pengarna skulle gå till att ”ha hem kropparna i så bra skick som möjligt”. Läs min tidigare analys, som också avslöjar en till bluff-grupp.

När jag har följt den här händelsen i media, i bloggosfären och i diskussionsforum så utkristalliseras fyra grupper av människor. Generaliseringar förstås!

Disclaimer: Jag hoppas verkligen att de två personer som jag citerar inte tar illa upp. Ni har helt enkelt de bästa beskrivningarna jag har hittat av två av de här synsätten.

Troll

Många av de som skriver om Haitibluffen på sina bloggar, i diskussionsforum eller i kommenterar, är upprörda för att de på allvar tror att Svenska nekrofilföreningen låg bakom gruppen, vilket de förstås inte kan stödja.

Man har alltså fortfarande inte förstått att det är bluff. Det är inte Svenska nekrofilföreningen som ligger bakom, utan en grupp människor som gör den här typen av kapningar som skämt. Det kallas Facebook-trollning och är en form av practical jokes, med samhällskritiska undertoner. Det Macks, som ligger bakom just Haiti-bluffen, skrattar åt i diskussionsforum på nätet är hur pass lättlurade människor är.

Ytterst är det en kritik av att så många människor rakt av accepterar det man säger till dem, utan någon som helst källkritik. Och trollen, som de kallas, har ju en poäng: Först går 200.000 svenskar på att en anonym bidragsgivare ger 2 kr per medlem till Haiti. Sen går en stor del av samma människor på att Svenska nekrofilföreningen ligger bakom. Sen sprider de budskapet vidare till sina vänner om att gruppen är falsk, fortfarande i stor utsträckning utan att kolla själva. Och inte nog med det: Slutligen går ett antal människor med i en annan Facebook-grupp: "Vi som ogillar dem som byter namn på grupper". Som förstås också var en troll-grupp.

Trollen har alltså inte någon politisk agenda i det de gör. Och de gör inte det här i reklamsyfte eller av kommersiella skäl. Det är en anonym grupp av digital natives, som med distanserad - och förvisso morbid - humor kritiserar sina medmänniskor.

Net Slackers

Köper man mediebilden, med gråtande människor och tiotals polisanmälningar om dagen för 2 kr-bluffen, så tror man kanske lätt att alla är upprörda och känner sig lurade. I själva verket tror jag det är en rätt liten andel som blir upprörda. Och en stor grupp människor som har den inställning Lisa beskriver i sin blogg:

"...folk kanske inte lägger ner sin själ i allt de gör på internet? Att de kanske inte stenhårt tror på varenda grupp de går med i? De som kritiserar, känner de hundra procent engagemang, superstöd och lojalitet för exakt varenda grej de är fan av på facebook? Grattis och herrejävlar vad ansträngande det måste vara.

Inse att många går med i grupper som Haitiluringen på vinst och förlust. De fattar att det här förmodligen är båg men tänker fuck it, jag kör, det kostar mig en knapptryckning och inget mer och skit samma om det är fejk, alla som går med hjälper åtminstone till att sprida ordet om Haiti."

Jag tror att det är en rätt bra beskrivning av många användare, man kanske kan kalla dem Net Slackers. De lever ett väldigt avslappnat liv på nätet, strösurfar ofta, facebookar väldigt mycket, men tar allt på väldigt lite allvar. De snackar sällan jobb eller politik på nätet. När de gör det är det ofta i form av korta och snabba handlingar, som att bli medlem i en grupp eller "gilla" det någon annan säger. Ungefär som i ett muntligt samtal:

– Har du hört om Haiti?
– Ja, det är hemsk!

"Ja, det är hemskt." Det är vad en Net Slacker menar med att till exempel gå med i en Facebook-grupp. Det är inte mer än så. Om gruppen sen byter inriktning, so what det där var ju längesen, nu är det helt taget ur sitt sammanhang.

PK-Pretton

En annan bloggare kommenterar kapningarna av Facebook-grupper från ett helt annat perspektiv. Lisa Förare Winbladh skriver, apropå de som inte tar detta på allvar:

"Jo, du förlorar något på det. Du förlorar din trovärdighet och du devalverar betydelsen av en namnunderskrift. Inte bara din egen utan min och alla andras. Ditt namn och dina personuppgifter som du i vanliga fall kanske vakar över som en hök var inte ens värda en minuts halvhjärtad googling vilket hade fått dig att upptäcka att det bara är luft bakom gruppen. /.../ Två kronor. Så lite var ditt namn värt för dig."

Det här synsättet är den politiskt korrekta pretton, PK-pretton. Det är den vanligaste gruppen och den grupp jag själv tillhör (i alla fall oftast). De här människorna har överlag åsikter som ligger inom mainstream. De har svårt att förstå hur man kan ta saker så lättvändigt och de drar gärna långtgående konsekvenser av sitt och framförallt andras agerande.

Men Net Slackerns synsätt ska inte underskattas, det är väldigt många som har den inställningen på nätet och jag tycker inte att det bara kan avfärdas. Man måste se människor i ett större sammanhang, vi lever i olika kulturer som skär mot varandra på olika sätt. Man kan ha ett beteende och en inställning online och en annan offline. Och man kan ha en attityd på Facebook och en på Twitter. Eller en med sina kompisar och en annan med sina föräldrar.

Jerks
Den sista gruppen har jag bitvis redan beskrivit. Det är de personer som jag nämnde i beskrivningen av trollen, de som först på allvar trodde att 2 kr gick till Haiti, sen på allvar trodde att Svenska nekrofilföreningen låg bakom och sen i vissa fall till och med blev blåsta igen i gruppen "Vi som ogillar dem som byter namn på grupper".


Fler som skriver om facebook-trollning: SVT: Så lades taktiken up bakom Facebook-bluffen, SVT: Internettroll ingen ny företeelse, Digital PR: Slutet för grupper? , Resumé: Reporter kapar grupp , Expressen: Kända svenskar hängs ut i pedofilgrupp ,Sydsvenskan: Kolla innan du klickar , Sydsvenskan: Facebookgrupp för Haiti avslöjad som bluff , Deepedition: 2 kr till Haiti var vidrig scam , SvD: Osmakligt skämt på Facebook , DN: Polisen maktlös inför bluffar på Facebook , Good Old: 2 kr per medlem till offren i Haiti , What's up STHLM , Kunskapsbloggen: Källkritik, fejkade Facebookgrupper ,Vad är ett namn? (Och varför du inte ska gå med i en Facebookgrupp som lovar att skänka 2 kr till Haiti) , Dagens media: 200 000 svenskar blåsta , DN: Falska Facebookgruppen ny trend ,

Haitibluffen och Facebooktroll - Källkritiken på nätet är otroligt dålig

Några dagar efter den stora jordbävningen på Haiti dök det upp en grupp på Facebook med namnet "2 kr per användare till Haiti". På kort tid kom den upp i över 211.000 medlemmar. Jag såg själv hur några av mina Facebook-vänner gick med i gruppen.

Gruppen var bluff och skapade rätt mycket rubriker när innehållet plötsligt ersattes med budskap om nekrofili.

Detta kallas trollning och handlar om att man provocerar medlemmarna på en sajt med innehåll som man vet att de inte alls kan stå för. På Facebook har upplägget varit att man skapar en hel grupp för en viss fråga (till exempel "Vi som hatar Sverigedemokraterna"). Sen jobbar man med att få många anhängare, och till slut byter man ut innehållet eller namnet på gruppen till något annat ("Vi som är Sverigedemokrater"). Numera går det inte längre att byta namn på grupper med över 5000 medlemmar, men då byts istället bild och beskrivning ut.

Hittade en trollgrupp på 15 minuter: "Hårdare straff för våldtäktsmän"
Det som är anmärkningsvärt är att det är så pass vanligt och att det är så lätt att få anhängare till en sådan grupp. Det tog mig bara 15 minuter att hitta en solklar trollgrupp genom att titta igenom några grupper som mina Facebook-vänner är med i.

Minst en av mina vänner är med i gruppen "Hårdare straff för våldtäktsmän". Gruppen har 2037 medlemmar efter bara ha funnits lite drygt en månad (första inlägget skrevs 21 december 2009).

Att detta är fejk är helt uppenbart. Det räcker att titta på de tre personer som är administratörer för gruppen: Kennet Hurtig, Tito Rizzoni och Jesper Wass. Kennet har 9 vänner, Tito har 6 vänner och Jesper har 8 vänner. Dessutom är förstås alla tre vänner med varandra, så det är en väldigt liten krets. Detta är förstås fejkade konton, personerna är påhittade.

Om inte gruppen avslöjas (vilket jag hoppas att detta inlägg ska klara av) så lovar jag att den kommer att byta namn till något i stil med "Legalisera våldtäkt" när den börjar nå kring 10.000 medlemmar.

Vem ligger bakom?
Upphovsmännen (nästan helt uteslutande män) bakom trollningarna består dels av en mängd nybörjare som har hört talas om trollning och vill prova själva. I den gruppen finns exempel på folk som misslyckas helt och till exempel använder sina riktiga konton. Det får förstås också som konsekvens att deras riktiga vänner drabbas.

Men det finns också en inre kärna av mycket större troll. De håller till på exempelvis Flashback och numera även Existenz, där man både kommer på trollidéer och planerar tillsammans. Och de har till och med ett eget förbund "Svenska Trollförbundet", där bland annat Haiti-gruppens skapare Macks, är med. 

Jag har försökt förstå vad som driver dem och får faktiskt erkänna att jag förstår en del av charmen med trollning, utan att jag på något sätt stödjer dem. Många verkar tro att facebootrollning handlar om att sprida sina budskap, mer eller mindre i reklamsyfte. Till exempel säger juristen Karolina Lassbo i en intervju med Realtid.se att "en anledning till att dra igång dessa grupper kan vara att de egentligen vill göra reklam för något annat". Dataföreningens it-expert Daniel Tornberg verkar ha samma uppfattning: "Att en grupp vill komma upp i viss volym beror ofta på att de vill få fram ett budskap; det kan gälla politiska, religiösa eller kommersiella intressen."

Men det handlar inte om det. Trollen skriver själva att det handlar om humor och det verkar faktiskt vara deras främsta drivkraft. Stora skrattsalvor uppstår i diskussionstrådarna när någon blivit lurad och återkommande ord är "löjligt", "ironiskt" och uttryck som till exempel "hur kan folk vara så dumma så de går på det där". Det liknar i grund och botten practical jokes och är förstås en typ av humor. Man kanske kan jämföra med det klassiska "dolda kameran"-temat; man lurar någon intet ont anande människa och ser på hur de beter sig i den situationen.

Så långt är jag med. Däremot tycker jag det går till överdrift när man till exempel drar in barnporr eller börjar skratta åt händelser som jordbävningen i Haiti eller olika dödsfall. Men det finns alltså vad jag kan se inget egentligt syfte att sprida dessa budskap. Snarare väljs budskapen ut just för att de väcker uppståndelse, eftersom skämtet når längre då.

Några troll som pratar om Haiti-bluffen:

Yantra: Mycket lyckat tycker jag me, skrattade så jag väckte hela huset igår natt
Cybzil: Underbart kul. Ett intressant iakttagande är ju att dem som klagar över att det var smaklöst och hemskt på ens riktiga facebook är ju till 90% tjejor, antar att det var samma för er?
lillhaggan: Jag följde haitigruppen på avstånd, och bara väntade på att det skulle explodera, och jävlar vilken smäll! Sjukt osmakligt och humor på högsta nivå! Snyggt!

Trollen har en poäng
Det som gång på gång också framhålls av trollen - det som de faktiskt skrattar åt - är hur pass lätt det är att lura folk på det här sättet. Om man försöker bortse lite från upprördheten kring till exempel Haiti-bluffen, så är det faktiskt intressant att det här så lätt kan bli så stort. Hur kan 211.000 människor på en vecka gå med i en grupp som ska skänka 2 kronor per medlem utan att ens veta vem som ligger bakom och skänker pengarna? Tänker man lite på det så är det nästan lika förbluffande som att folk fortfarande blir blåsta av mejlen med låtsas-vinsten på lotto: "Du har vunnit 10 miljoner (i ett lotteri i Nigeria som du aldrig varit med i!), skicka en administrativ avgift på 1000 dollar så skickar vi din vinst".

Trots att internet är en del av vardagen för en väldigt stor mängd människor, så är förståelsen för nätet och grundläggande källkritik fortfarande extremt låg. Beteendet hos många användare på nätet är väldigt "spontant" och okritiskt. I princip accepterar man rakt av det man blir serverad. 

Så vad ska man göra? 
Grundläggande källkritik är inte så svårt. Man når väldigt långt med bara tre frågor och några knep:

1. Verkar den person/organisation som ligger bakom detta vara äkta? Har personen färre än 50 vänner är sannolikheten hög att gruppen är bluff. Har personen över 1000 vänner är sannolikheten också stor att det är bluff. Har profilen skapats ungefär samtidigt som gruppen - hög sannolikhet för bluff? Har du nån misstanke: Googla på personen och se om profilbilden stämmer överens med andra bilder på denna person. Och se om namnet förekommer på andra platser. Är det ett företag, kolla deras sajt, de flesta som har Facebook-kampanjer skriver det också på sin sajt. Är någon anonym (som till exempel sponsorn i Haiti-gruppen) så är det en solklar varningsklocka.
   
2. Verkar det sannolikt att det de säger är sant? Skulle någon verkligen vara beredd att skänka uppåt en halv miljon utan att träda fram? Sannolikheten är låg, om ett företag sponsrar så vill de synas så mycket som möjligt. 
3. Vad kan han/hon ha för motiv till det? Kan det finns politiska, religiösa eller andra ideologiska motiv bakom? Även om gruppen i sig kanske har ett bra syfte, kan det bli jobbigt om personen bakom träder fram som Sverigedemokrat.
   

Några exempel på framtida trollgrupper som diskuteras

• Bygga upp och döpa om "vi som inte kan leva utan dator" till "vi som inte kan leva utan japansk bajsporr!
• Bygga upp och döpa om "vi som alltid är positiva " till "vi som är hiv-positiva". 
• Bygga upp och döpa om "vi som hatar djurplågeri" till "vi som gillar att tända eld på katter". 

Fler som skriver om facebook-trollning: SVT: Så lades taktiken up bakom Facebook-bluffen, SVT: Internettroll ingen ny företeelse, Digital PR: Slutet för grupper? , Resumé: Reporter kapar grupp , Expressen: Kända svenskar hängs ut i pedofilgrupp ,Sydsvenskan: Kolla innan du klickar , Sydsvenskan: Facebookgrupp för Haiti avslöjad som bluff , Deepedition: 2 kr till Haiti var vidrig scam , SvD: Osmakligt skämt på Facebook , DN: Polisen maktlös inför bluffar på Facebook , Good Old: 2 kr per medlem till offren i Haiti , What's up STHLM , Kunskapsbloggen: Källkritik, fejkade Facebookgrupper ,Vad är ett namn? (Och varför du inte ska gå med i en Facebookgrupp som lovar att skänka 2 kr till Haiti) , Dagens media: 200 000 svenskar blåsta , DN: Falska Facebookgruppen ny trend ,

En relation är inte mindre verklig för att den finns på internet

Varje år ger World Internet Institute ut en rapport om svenskarnas internetvanor. Där tittar man bland annat på hur internet används och vilka skillnader som finns på ålder och kön. Rapporten innehåller mycket intressant!

En sak jag tycker är märklig är att World Internet Institute (liksom många andra) fortfarande bitvis har kvar den förlegade synen att internet inte är "personligt". Jag var med och skrev en uppsats för snart tio år sen som handlade bland annat om hur internet tillskrivs egenskaper som "artificiell" och "overkligt". Jag tycker fortfarande att det är en märklig syn – en relation är inte mindre verklig för att den finns på internet.

Diagrammet visar ett exempel där man tydligt skiljer på "internet" och "personliga kontakter". Jag har mängder med personliga kontakter på internet. Jag träffar folk på internet. Att jag inte kan ta i dem fysiskt gör dem inte mindre personliga.